Lite om mig :)
Johanna heter jag, är född 1996 den 3:e maj, så just nu är jag 15 år:)
Jag och min familj - som består av Mamma, Pappa, storasyster, lillebror och Timba - bor i Härnösand, en liten stad som ligger i Norrland.
Hundar har alltid varit något jag har varit vääääldigt intresserad av och att få en egen hund har så länge jag kan minnas varit min högsta önskan. Jag har tjatat, tjatat, tjatat och tjatat lite till. Till slut lönade det sig med allt tjat, och världens bästa Timba flyttade in hos oss.
Nu är det i och för sig så att mamma och pappa säger att jag inte får kalla honom min hund, men det gör jag ju ändå såklart :) Det är jag som har huvudansvaret, jag som tränar honom och har koll på det mesta runt honom:) De andra i familjen går ju också ut med honom oså och jag skulle inte kunna ha honom helt själv, men jag tycker ändå att jag kan kalla honom för min hund haha:D
När jag inte är med Timba så tränar jag handboll och är med kompisar:)
Timba har förändrat mig väldigt mycket, utan honom skulle jag inte ens vara i närheten av den jag är idag, jag skulle helt enkelt inte ha kommit lika långt än. Han har lärt mig vad ansvar handlar om, att se saker från olika perspektiv och framförallt så har han gett mig något alldeles extra värdefullt - tålamod. Jag är otroligt envis av mig, har haft en tendens att ofta vara alldeles för lättirriterad och sedan långsint på det = ingen bra kombo. Och jag har aldrig haft något vidare tålamod. Sen jag fick Timba har jag lärt mig att det inte hjälper att tjura när någonting helt enkelt är för svårt, jag har lärt mig att behärska mig och tänka ordentligt innan jag gör något, jag har lärt mig att släppa saker, och jag har fått ett tålamod som jag själv är avundsjuk på!
Jag lär mig för var dag, mer och mer.
Jag och min familj - som består av Mamma, Pappa, storasyster, lillebror och Timba - bor i Härnösand, en liten stad som ligger i Norrland.
Hundar har alltid varit något jag har varit vääääldigt intresserad av och att få en egen hund har så länge jag kan minnas varit min högsta önskan. Jag har tjatat, tjatat, tjatat och tjatat lite till. Till slut lönade det sig med allt tjat, och världens bästa Timba flyttade in hos oss.
Nu är det i och för sig så att mamma och pappa säger att jag inte får kalla honom min hund, men det gör jag ju ändå såklart :) Det är jag som har huvudansvaret, jag som tränar honom och har koll på det mesta runt honom:) De andra i familjen går ju också ut med honom oså och jag skulle inte kunna ha honom helt själv, men jag tycker ändå att jag kan kalla honom för min hund haha:D
När jag inte är med Timba så tränar jag handboll och är med kompisar:)
Timba har förändrat mig väldigt mycket, utan honom skulle jag inte ens vara i närheten av den jag är idag, jag skulle helt enkelt inte ha kommit lika långt än. Han har lärt mig vad ansvar handlar om, att se saker från olika perspektiv och framförallt så har han gett mig något alldeles extra värdefullt - tålamod. Jag är otroligt envis av mig, har haft en tendens att ofta vara alldeles för lättirriterad och sedan långsint på det = ingen bra kombo. Och jag har aldrig haft något vidare tålamod. Sen jag fick Timba har jag lärt mig att det inte hjälper att tjura när någonting helt enkelt är för svårt, jag har lärt mig att behärska mig och tänka ordentligt innan jag gör något, jag har lärt mig att släppa saker, och jag har fått ett tålamod som jag själv är avundsjuk på!
Jag lär mig för var dag, mer och mer.
första bilden på lurvbollen
Jag har fått gå ganska exakt 14 långa år och bara ha en dröm om en egen hund.
På alla önskelistor har det varit hund hund och ännu mera hund:)
Det jag kan säga är att tjat och övertygelse i massor lönar sig!
Jag kommer verkligen ihåg dagen då jag fick veta, den 23 maj:) jag kunde inte sluta le och jag hoppade omkring hela eftermiddagen! Och efter två veckor när jag hade sett på samma film om och om igen där lilla Hane 5 beige skuttade runt så hämtade vi den lilla skatten :)
Lurvbollen som skulle få följa med hem till Härnösand:)